Annorlunda påskfirande

Alltid har påskafton varit den dagen man umgås, målar ägg och letar påskägg hemma med familjen..
Nu har man delvis vuxit ifrån det, men detta års påskfirande skiljer sig från alla andra tidigare, och kommer alltid att vara ett speciellt påskårsminne.

Årets påskafton vaknade jag upp på Sundsvalls sjukhus.

Min mage fortsatte att göra svinont hela förra veckan, på torsdagen åkte vi ändå hemåt för att käka påskmiddag hos mormor och morfar med den närmsta släkten. Jag hade pulat i mig så många ipren man fick ta, hade en varm vetepåse på magen hela tiden, kunde äta lite mat och dra på mungiporna ett fåtal gånger. Ingenting kändes bra eller roligt.

Långfredagen hade jag samma värk i magen, och inga vårdcentraler öppet. Rasmus skjutsade in mig på akuten, där undersöktes jag och vipps hade jag ritmärken på magen.
Vart de skulle lägga snitten någonstans.

Jag fattade ingenting, skulle jag opereras?
Inte förrän de kom in med sjukhusarmbandet och satte dropp på mig förstod jag. Lika förvånad och chockad blev nog även Rasmus och familjen.

Läkarna hade hittat en ganska stor cysta i magen, vid äggstocken. Värken orsakades av att den hade snurrat sig tre varv runt äggledaren och strypt åt.
Från det att jag fick beskedet om operation tog det ca 1,5 timmar innan jag sövdes ner och låg under deras vassa instrument.

Påskafton vaknades med frukost på sängen, skvallertidningar och tre omplåstrade sår på magen, därtill en smärta i hela bukmuskulaturen.
Efter lunch, och de sett att jag klarade mig relativt bra själv fick jag valet att åka hem om jag ville. Älskling var redan där, och jag följde så gärna med honom därifrån.

På den vägen är det.. och sakta men säkert rör jag mig mer o mer. Men att skratta, hosta och liknande saker går inte. Jag är ganska nöjd med att jag tar mig upp relativt smärtfritt från soffan, vilket jag ska ge mig på nu.

Hörshej!